Jag är så jävla trött på förväntningar och att hoppas en massa, när det ändå inte blir som man har tänkt sig.
Att ständigt gå runt och ha ont i magen för att inte veta hur jag ska göra och hur allt ska lösa sig, gör mig tokig.
Och när jag gör något som jag längtat efter och sett fram emot så kan jag inte njuta utav det utan det andra gnager i baktankarna, och när man äntligen tar ett beslut och den där stenen släpper så kommer nästa krångel..
I bland så önskar jag att jag också kunde få glida med som på ett bananskal.
Jag vet inte vilken stjärna jag är född men inte är det under den som skulle låta mig få lite tur.
Jag vet att man växer av motgångar men nu ska jag berätta en till sak att för många motgångar gör att man stannar till och sakta sjunker. Man försöker att hålla en fasad mot sin omgivning genom att vara glad och mena på att det löser sig sakta men när man går och lägger sig på kvällen så vill man bara sova och helst inte behöva gå upp nästa dag.
Nu kan det låta som jag bara sitter här och tycker synd om mig själv, men i bland så är det lättare att skriva hur man känner sig än att berätta det för någon till och med sina närmaste kan vara svårt att berätta för i bland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar